Jessica Lundmark


Jessica

Jessica var familjemsbarn

– nu öppnar hon sitt hem

– Hjärterum och sunt förnuft är nyckeln till lyckat familjehem

De har hittills öppnat sitt hjärta och hem för 38 barn och ungdomar. Ann och Inge är riktiga rekordföräldrar.

Jessica var deras första familjehemsplacering. Hon kom från ett missbrukarhem och blev kvar hos dem under hela uppväxten. Nu tar Jessica själv emot barn i sitt hem.

– Jag vill ge tillbaka av allt det positiva familjehemmet gav mig. Ann och Inge är mina stora förebilder, säger hon.

Mamma är lik sin mamma – i Jessicas och Anns fall stämmer det, även om de till det yttre inte alls är lika. Men båda har stora, varma hjärtan och Jessica väljer att gå i sin mammas fotspår.

– För mig är Ann och Inge mamma och pappa. Jag var fyra år när jag placerades hos dem. Min alkoholiserade mamma klarade inte av att ta hand om mig, det var hos Ann och Inge jag fick kärlek och trygghet, berättar Jessica Lundmark.

Hon är i dag är 30 år och har tillsammans med maken Magnus ett biologiskt barn, Nelly, 5, och tre placerade barn, Klara, 14, Olle, 3 och Vidar, 2. Pojkarna är så kallade uppväxtplaceringar, vilket innebär att de troligen kommer att stanna hos Jessica och Magnus under hela sin barndom.

Ann, 57 och Inge, 56, som kommit på besök, får genast varsin liten pojke i famnen när det vankas fika vid köksbordet. För Olle och Vidar är de mormor och morfar.

Stolta över sin dotter                                   

– Vi är oerhört stolta över att Jessica och hennes man också valt att bli familjehem, säger Ann och tittar kärleksfullt på sin dotter. Hon som kom med barnlyckan till deras hem en gång för längesedan.

Det var på 80-talet, när Ann och Inge insåg att det inte skulle bli några biologiska barn, som de bestämde sig för att bli familjehemsföräldrar.

– Först pratade vi om adoption men när vi kom att tänka på att det ju måste finnas många barn som behöver ett tryggt hem också i Sverige bestämde vi oss för att bli familjehem, berättar Ann.

Efter parets första barn Jessica följde snart fler. Ann och Inge ville inte att Jessica skulle växa upp som ensambarn. Några av alla 38 barn har, precis som Jessica vuxit upp hos Björkmans. Andra har varit akutplaceringar som haft deras hem som en tillfällig fristad. Ann och Inge har tagit emot barn och ungdomar med en rad olika nationaliteter, barn med särskilda behov och hos dem har såväl tonåringar som förskolebarn och till och med en nyfödd bebis funnit ett tryggt hem. Några har kommit att stanna för alltid.

En stor och skiftande familj

– Till vår stora lycka fick vi äran att adoptera Jessica när hon blev 15. Ellen, som vi hämtade bara några timmar gammal på BB, blev också vårt adoptivbarn, säger Inge.

Jessica minns glädjen när de fick en bebis i familjen. Hon var själv 15 år och berättar att lilla Ellen blev överöst av kärlek och gick från famn till famn hos alla barn som bodde hos dem då.

– Jag har genom min fina uppväxt lärt mig att man kan få barn på många olika sätt och vi har alltid varit en stor och skiftande familj. Trots det har jag aldrig känt mig åsidosatt. Visst fanns det barn som krävde extra uppmärksamhet och nog har några varit utåtagerande men det har faktiskt aldrig varit ett problem, det har berikat mitt liv, säger Jessica.

Inge berättar att de inför varje barnbeslut brukar ha ett familjeråd. Barnen som bor hos dem har rätt att vara med och ta beslutet om de ska bli ytterligare en familjemedlem.

– Som jag minns det var det bara roligt att få ett nytt syskon, säger Jessica.

Det är just som syskon hon betraktar de barn som bott tillsammans med henne under en längre tid. Jessica berättar att hon pratar i telefonen med några av dem flera gånger i veckan och ytterligare en vuxen syster funderar på att öppna sitt hem för barn som behöver ett nytt hem.

– Den stora fördelen är att vi har mamma och pappa att fråga om råd och stöd. Dessutom hjälper vi varandra. Om mamma och pappa behöver barnvakt ställer jag och Magnus upp och mamma och pappa hämtar ofta Nelly från dagis, säger Jessica.

Både hon och hennes föräldrar tycker att det är en stor trygghet att de dessutom när som helst kan kontakta personalen på Consilium, som är snabba att stötta.

Bondförnuft och tydliga regler

Hemma hos Ann och Inge bor just nu en 17-åring, två 15-åringar, en 13-åring och en 6-åring och paret är inte främmande för att ta emot fler barn.

– Om det finns en övre åldersgräns för familjehemsföräldrar? Det vet vi inte, men vi öppnar vårt hem och hjärta så länge vi orkar. Till dem som skulle vilja hjälpa andra men tvekar säger vi: det som krävs för att klara uppgiften är bara vanligt, sunt bondförnuft. Den som är nyfiken får gärna hälsa på hos oss och ställa alla frågor. Man ska våga fråga om allt, säger Inge.

Ann nickar och berättar att deras familjehemsupplägg omfattar några viktiga regler, bland annat att alla familjemedlemmar ska hjälpa till i hemmet, alla ska vara behövda och ha en uppgift. För detta finns ett strikt schema. En viktig regel är också att hela gänget äter middag tillsammans och umgås tills hela familjen ätit klart.

– Klockan 21 får barnen lämna sina mobiler på köksbänken och vid 22 är alla inne på sina rum. De här reglerna har aldrig vållat några problem och när vi får nya barn hjälper de som redan bor hos oss till med att lära de nya vad som gäller.

Jobbigt att skiljas

Ann och Inge tycker inte att man ska vara rädd för att ta emot tonåringar ”de ger så mycket tillbaka” och att familjen får barnets biologiska släkt på köpet är heller inget negativt.

– Det är viktigt för alla barn att ha kontakt med sina släktingar och det är mycket sällan några problem. Alla vill barnets bästa.

Jessica säger att det enda riktigt jobbiga hon hittills upplevt under sina fyra år som familjehemsmamma är när en liten pojke som bott hos dem i sju månader skulle flytta tillbaka till sin familj igen.

– Man hinner fästa sig vid barnen, de blir fort en del av familjen. Men sorgen övervägs i slutändan av att barnet på ett lyckligt sätt förenas med sin egen mamma. Det är det som nästan alltid är målet.

Fotnot: Klara, Olle och Vidar heter egentligen något annat.